PÄRRA

idag tillägnar jag bloggen åt pär lagerkvist.
i särklass!

det är vackrast när det skymmer
all den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus

allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
allt är nära allt är långt ifrån
allt är givet människan som lån.
allt är mitt, och allt ska ta tagas från mig,
inom kort ska allting tagas från mig.
träden, marken, där jag går.
jag ska vandra -
ensam utan spår.


och

Min längtan är inte min.
Den är gammal så som stjärnorna.
Född ur Intet engång
som de,
ur den gränslösa tomheten

Suset i träden,
vågens slag mot stranden,
de stora bergen långt borta -
de väcker min längtan.
Men inte till någonting här.
Till något oändligt långt borta,
någonting för länge sen -

Långt före havet, långt före bergen, längt fore vindarna -

 

Du som fanns före bergen och molnen,
före havet och vindarna.
Du vars begynnelse är före alla tings begynnelse
och vars glädje och sorg är äldre än stjärnorna.
Du som har vandrat evigt ung över vintergator
och genom de stora mörkren mellan dem.
Du som var ensam före ensamheten
och vars hjärta var fullt av ängslan långt före något
     mänskohjärta -
glöm inte mig.

Men hur skulle du kunna minnas mig.
Hur skulle havet kunna minnas havssnäckan
som det brusade igenom engång.

 

Vad är djupt som saknad.
Vad fyller hjärtat så som tomhet.
Vad uppfyller själen som längtan efter något som inte finns,
som den vet inte finns.

Andra får ro hos dig.
Andra brinner i sin eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deres lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet.

 

Om du tror på gud och något gud inte finns
så är din tro ett ändå större under.
Då är den verkligen någonting ofattbart stort.

Varför ligger der en varelse nere i mörkret och roper på
     något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon roper i mörkret. Men varför
     finns ropet?

 

Att hjärtats oro aldrig må vika.
Att jag aldrig må få frid.
Att jag aldrig må försona mig med livet, inte heller
     med döden.
Att min väg må vara oändlig, med ett okänt mål.


AND IT HURTS WITH SOME OF MY HEARTBEATS

det är underligt. vänner som kommit och gått under åren. många jag älskat villkorslöst och känt att jag aldrig skulle klarat mig utan. sen valde jag bort dem. eller så valde de bort mig. sånt jag i vanligt dagsljus inte ofta saknar, något jag inte känner närvara speciellt ofta.

men ibland gör det fan ont i mig.
av alla dom jag saknar, alla dom jag bara vill veta hur det går för, vad som händer i liv och huvud och vart i livet de är påväg. och det känns konstigt att jag inte finns där, det liksom både grämer mig och och gör mig sentimental.
det är sånt här som slår en på kvällar. när tankarna stannat till från dagens skola, dagens intriger osvosv.
då funderar jag på deras dagar, deras fåniga problem vi brukade älta om, och mina fåniga.

man kan dela upp dem i kategorier. det finns vänner som är NU, men som jag pratar för lite med, träffar för sällan och inte kan vara fullt delaktig i.

det finns vänner somn är med mig mer än hälften av min tid jämt och ständigt mina vapendragare, stöttare lyssnare, peppare, humörshöjare.

men mest tänker jag på dem, där det är för sent liksom. där historien redan gått förbi, där jag varken har ork, mod eller lust att reda ut, prata ut eller bygga upp något upp med.
sorligt och konstigt..

.. men säkert förträngt och borta imorgon.

SNART SLUT

51 dagar till student och deadlines som närmar sig.
och ska-jag-ta-tag-imig-själv punkten.

förstnämnda ska jag lösa, och göra det bra. är hysteriskt duktig från och med igår och ska ja klart alla uppgifter jag fått på mig för att sedan när jag blivit klar med allt de andra bara fokusera på deisignen och min portfolio.


alltså, vem bloggar man för? gillar att skriva men, syftet känns jävligt långt bort och luddigt.