closetojune

det är underligt. vänner som kommit och gått under åren. många jag älskat villkorslöst och känt att jag aldrig skulle klarat mig utan. sen valde jag bort dem. eller så valde de bort mig. sånt jag i vanligt dagsljus inte ofta saknar, något jag inte känner närvara speciellt ofta.

men ibland gör det fan ont i mig.
av alla dom jag saknar, alla dom jag bara vill veta hur det går för, vad som händer i liv och huvud och vart i livet de är påväg. och det känns konstigt att jag inte finns där, det liksom både grämer mig och och gör mig sentimental.
det är sånt här som slår en på kvällar. när tankarna stannat till från dagens skola, dagens intriger osvosv.
då funderar jag på deras dagar, deras fåniga problem vi brukade älta om, och mina fåniga.

man kan dela upp dem i kategorier. det finns vänner som är NU, men som jag pratar för lite med, träffar för sällan och inte kan vara fullt delaktig i.

det finns vänner somn är med mig mer än hälften av min tid jämt och ständigt mina vapendragare, stöttare lyssnare, peppare, humörshöjare.

men mest tänker jag på dem, där det är för sent liksom. där historien redan gått förbi, där jag varken har ork, mod eller lust att reda ut, prata ut eller bygga upp något upp med.
sorligt och konstigt..

.. men säkert förträngt och borta imorgon.