closetojune

Suset i träden,
vågens slag mot stranden,
de stora bergen långt borta -
de väcker min längtan.
Men inte till någonting här.
Till något oändligt långt borta,
någonting för länge sen -

Långt före havet, långt före bergen, längt fore vindarna -

Du som fanns före bergen och molnen,
före havet och vindarna.
Du vars begynnelse är före alla tings begynnelse
och vars glädje och sorg är äldre än stjärnorna.
Du som har vandrat evigt ung över vintergator
och genom de stora mörkren mellan dem.
Du som var ensam före ensamheten
och vars hjärta var fullt av ängslan långt före något
     mänskohjärta -
glöm inte mig.

Men hur skulle du kunna minnas mig.
Hur skulle havet kunna minnas havssnäckan
som det brusade igenom engång.

Vad är djupt som saknad.
Vad fyller hjärtat så som tomhet.
Vad uppfyller själen som längtan efter något som inte finns,
som den vet inte finns.

Andra får ro hos dig.
Andra brinner i sin eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deres lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet.

Om du tror på gud och något gud inte finns
så är din tro ett ändå större under.
Då är den verkligen någonting ofattbart stort.

Varför ligger der en varelse nere i mörkret och roper på
     något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon roper i mörkret. Men varför
     finns ropet?

Att hjärtats oro aldrig må vika.
Att jag aldrig må få frid.
Att jag aldrig må försona mig med livet, inte heller
     med döden.
Att min väg må vara oändlig, med ett okänt mål.