FOLK OCH FOLK
hets i skrivandets stund, och det liksom räcker inte till att bara posta några trevliga bilder när orden dunkas ut i takt på tangentbordet, slås metodiskt, med min sjukt dåliga tangentbordsfingersättning.
jag rensar lite till bland min vänskapliga borg, det får inte plats, och jag får aldrig plats.
säger det så ofta, att det är återtaget, uppstyrt. sen ska det försonas. iallafall.
jag vill inte ha ett kitchigt avslut, en drypande fläskig försoning.
det liksom räcker med en inre insikt. sen borde det var klart.
det hände massor med saker när skolan började ta slut, när den tog slut, nu när den ska förställa minnet blott.
det är något rum där, med massa avslut från diverse grejer/personer, något slags uppvaknade, farvältagande. och en hel del annat.
brukar fundera på om jag egentligen ens är den person jag vill vara. och var jag hittar de restrerande delarna om så inte är fallet.